in Swedish, from SvD...

Smeden blev konstnär
Publicerad: 17 januari 2010, 12.49. Senast ändrad: 17 januari 2010, 16.12 SvD

Stockholms viktigaste scen för smyckekonst fyller tio år. När galleriet Platina öppnade gällde ännu att ett smyckes värde ligger i materialet. Men idag kan latex vara guld värt – och form¬givarna gör konst med egna berättelser.

Varför betala dyrt för en brosch i latex när man kan få guldhalsband och diamantring för pengarna? Frågan är naturligtvis retorisk men faktum är att den här typen av materialhierarkier tidigare lagt krokben för många svenska smyckekonstnärer. Men under de senaste åren har synen på vad ett smycke är eller kan vara förändrats radikalt. Allt fler kallar sig för smyckekonstnärer istället för guld- eller silversmeder och istället för att bara använda sig av ädla metaller experimenterar man även med kartong, papper, plastslangar, disktrasor, gummi och silikon. Något som med all tydlighet bevisas på galleriet Platina där man nu firar tioårsjubileum.

Verksamheten på Odengatan 68 i Stockholm startades 1999 av Sofia Björkman och Åsa Skogsberg. Bakom en liten butik finns arbetslokal och i källaren visas just nu verk av 82 internationella smyckekonstnärer. När Björkman och Skogsberg startade Platina var båda nyutexaminerade från institutionen för metallformgivning vid Konstfack men kände sig inte alls hemma med benämningen, berättar Sofia Björkman, som idag driver Platina ensam.
–Metallformgivning var verkligen ett både missvisande och begränsande namn. Vi upplevde att området styrdes av en massa regler som vi ville bort från. Istället sökte vi efter ett mer tillåtande förhållningssätt. Att hålla sig till guld eller silver kändes helt enkelt alldeles för snävt. Det fanns en vilja att förnya men också ett behov av en ny arena för smyckekonst.
Sedan 1999 har Platina visat en rad utställningar men även arrangerat seminarier och samarbetat med institutioner som Röhsska museet i Göteborg och den finska föreningen Smyckekonstnärer. Men Sofia Björkman och Åsa Skogsberg har också haft gott om likasinnade omkring sig för de senaste åren har scenen för konsthantverk förändrats rejält.
–Vi drog igång i en tid då diskussionen om konsthantverk började fördjupas.

Ungefär samtidigt startade både galleri Inger Molin men även Agata – där man i likhet med Platina visade utställningar i butikens källare. Sommaren 2007 slog också Gustavsbergs konsthall upp dörrarna – en institution som trots sitt keramiska arv är tänkt att fungera som en scen för alla typer av konsthantverk och på hösten samma år öppnade galleriet Crystal palace. 2003–2006 pågick även konsthantverksprojektet Craft in dialogue.

Redan i slutet av 1990-talet hade ny generation inom konsthantverk och design växt fram som tog avstånd från traditionella smak- och kvalitetsbegrepp, normer och tabun. På Konstfack skrämde Zandra Ahl, idag professor i keramik och glas, slag på lärarna med sin kitschiga belysning – ett slags deformerade lampfötter med oproportionerligt små glasskärmar och pärlemorglänsande glasyr. Ahl rekommenderades att sluta men stannade kvar och examinerades till slut 1999.

Samtidigt fick Anders Jakobsen och Andreas Nobel svidande kritik av Love Arbén, professor i inredningsarkitektur, som nedlåtande beskrev sina studenters arbeten som halvfärdiga, grovt tillyxade uttryck som knappast kunde tas på allvar annat än som ironi och leda. Andreas Nobel gav Arbén svar på tal och menade att de gestaltade en vision, ”en politisk vilja att göra någonting nytt som bryter mot elitens smaknormer och leder till större mångfald”. Både Anders Jakobsen och Andreas Nobel är idag verksamma formgivare.
En rad konventioner ifrågasattes på flera håll. Som den djupt förankrade tron på de äkta materialens inneboende egenskaper, som länge funnits inom det etablerade konsthantverket. Redan i slutet av 1800-talet lyfte William Morris i den brittiska Arts and crafts-rörelsen fram hantverk och äkta material som en garant för skönhet och kvalité. Men så småningom började allt fler formgivare ifrågasätta den gammalmodiga inställningen.

Under 1980-talet lät till exempel gruppen Memphis simpel plast krocka med betydligt dyrbarare material som ädelträ och marmor – något som säkert fått Morris att må riktigt illa. Och Studioa alchimia som grundades vid samma tid av Alessandro Mendini, ägnade sig bland annat åt att förädla vardagliga föremål till betydligt mer värdefulla verk. Steget är alltså inte långt till alkemins magiska och mystiska inslag – att förvandla oädla metaller till guld. Mendinis inställning för tankarna till Helena Söderberg, prefekt på institutionen för Ädellab:
–Det är inte så att vi avfärdar ädla metaller på utbildningen. Vi uppmuntrar snarare studenterna att använda det material som är relevant för det konstnärliga uttrycket. Man kanske kan säga att vi förädlar material.

Hon menar att den holländska smyckekonstnären Ruudt Peters har spelat en väldigt viktig roll för den svenska smyckekonsten. Det var till exempel i samband med att han började som professor 2004 som utbildningen i metallformgivning bytte namn till Ädellab – man ville helt enkelt placera sig på den internationella kartan.
–Han påverkade inte bara utbildningen på Konstfack utan stärkte hela området i Norden, bland annat genom att samarbeta med flera andra högskolor, gallerier och yrkes- utövare. Vi sysslade med en marginaliserad konstart och var i behov av förnyelse men också fler utländska kontakter. Metallformgivning förknippades framförallt med silversmide och beskrev inte längre det område som studenterna utbildades inom.

Även i Miro Sazdi ćs ögon, smyckekonstnär och lärare på Konstfack, var materialet ett hinder.
–Materialet kom i första hand och man var tvungen att utgå från ädla metaller. Andra varianter var mer eller mindre otänkbara. Det var alltså materialet som legitimerade en silver- eller guldsmed. Detta gjorde att inget hände inom den svenska smyckekonsten.

Att Peters kom från Holland – där postmodernismen, som till exempel Memphis och Studio alchemia, inte sopades under mattan på 1980-talet som i Sverige – är inte en tillfällighet. Den livliga postmoderna debatten har helt enkelt gjort att Holland sedan länge är en föregångare inom smyckekonst, konsthantverk och design.
–Den svenska smyckekonsten hade inte alls sett ut som den gjort utan den holländska som gått i täten, instämmer Sofia Björkman.

Att smyckekonsten är stor i Holland är med andra ord bara logiskt. Precis som i Sverige finns en ny generation formgivare som gör unika verk eller föremål i mindre serier som balanserar på gränsen mellan konst och konsthantverk. Genom att objekten visas på gallerier och museer – rum som traditionellt sett förknippas med konst – tas de också på större allvar.
Verken fungerar ofta som betydelsebärande symboler som bygger på historier och ställer frågor snarare än att bara uppfylla en rudimentär funktion. Föremålen kan vara tekniskt eller formalistiskt iögonfallande men det är absolut inte en nödvändighet, menar Miro Sazdić som hellre lyfter fram arbetsprocessen.
–Istället för att stirra sig blind på slutresultatet måste arbetsprocessen få utrymme. Det är utforskandet som påverkar verket. Men precis som andra konstnärliga genrer har smyckekonsten en egen historia och tradition att brottas med och förhålla sig till – bland annat kopplingen till kroppen, säger Miro Sazdić.
Hon berättar att många studenter idag arbetar direkt på och med kroppen. Ett exempel är Åsa Skogsberg som gjort ett pärlhalsband i form av sugmärken runt halsen – ett verk där arbetsprocessen är betydligt värdefullare än slutresultatet. Verket blir också en kritisk kommentar till det faktum att smycken alltid förväntas ha ett kommersiellt värde: Diamonds are a girl’s best friend. Det viktigaste idag är ‧snarare – precis som inom andra konstnärliga genrer – att man har någonting viktigt att säga.

I mars medverkar Miro Sazdić på Schmuck i München, som är den största och äldsta utställningen med smyckekonst i Europa. På Schmuck visas även verk av Aud Charlotte Ho Sook Sinding – en av de mest framträdande svenska smyckekonstnärerna som nyligen gick bort, endast 36 år gammal. Hennes objekt visar tydligt att smyckekonst kan handla om brännande sociala, politiska och estetiska frågor. Ett exempel är utställningen Extreme makeover (2007) som handlade om vår tids skönhetsideal med verk som företrädesvis var gjorda av silikon – ett slags metafor för bortsuget fett. Den 21 januari öppnar Platina en retrospektiv utställning med Sinding.

Smycken kan med andra ord vara så mycket mer än passiva statussymboler som desperat klamrar sig fast vid en kropp. Ett intressant samtidssmycke står istället på egna ben – bär på tankeväckande historier eller är kanske ett politiskt debattinlägg om aktuella samhällsfrågor och som samtidigt utmanar betraktarens förutfattade meningar. Och kanske just därför kan broschen i latex vara betydligt mer värdefull än guldhalsbandet.
Sara Kristoffersson



Platina på Odengatan i Stockholm öppnades 1999 av Sofia Björkman och Åsa Skogsberg, båda utbildade på Konstfack. Idag driver Björkman verksamheten själv. I lokalerna finns galleri, butik och studio – man arran-gerar även seminarier, ofta i samarbete med andra gallerier och institutioner, t ex Röhsska museet i Göteborg.

Smyckekonst är inte massproducerade bijouterier utan bärbara verk som även kan visas som fristående konstnärliga verk. Nederländerna är ett föregångsland. Till de mest välkända gallerierna hör Galerie Marzee, Galerie Ra, och Galerie Rob Koudjis.
Den svenska smyckekonstscenen är liten. Platina och Hnoss i Göteborg är renodlade gallerier för smyckekonst men utomlands finns betydligt fler aktörer.

I samband med hantverksmässan i München i mars visas Schmuck – den äldsta utställningen i världen med samtida smyckekonst som startade 1959. I år medverkar Sofia Björkman, Miro Sazdić, Johanna Persson och Petra Schou från Sverige.


http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/smeden-blev-konstnar_4103259.svd

The jewellery at the top isn’t in the article, but in the exhibition.
Paula Lindblom and Tore Svensson, some of the entire artist who was invited to gallery Platinas 10 year’s anniversary 2009-2010.
Photo is taking by someone at gallery Platina.