Karin Jonsson...

I have only heard about this tower with a crying child inside, of course an art piece and not for real, real… I have been fascinated about this art piece even if I have never seen it by my self and I had no idea of who the artist was… I have always admired this artist, even if I don’t know which artist it was/is…
Now I know! It is Karin Jonsson.
I have visited her blog and there I saw her story about this crying sound in the tower.
It’s all about a fairytale that she heard as child about a girl, Rapunzel who get stocked into a tower …

I think this is amazing and also a little bite scary, but that’s the nice in the whole project/art piece/sculpture… You can’t be sure…

Thank you Karin for this kind of art!

I hope I can see it by myself one day… Or is it closed now???



Karin Jonsson
http://kannisova.blogspot.com/

http://www.klicktrack.com/klicktrack/releases/karin-jonsson/rapunzels-tarar

”I mars 2007 satte jag upp installationen Körvel, som var det svenska namnet på sagan om Rapunzel, flickan som blir instängd i ett torn av en elak dam.

Jag tyckte det passade med ett gråtande barn i ett torn som för att fungera som utställningsplats skulle vara låst.

Jag gjorde en lång fläta också, mycket längre och tjockare än vad man tror, som fick hänga ut över kanten.

I sagan kommer det en prins klättrande upp till flickan, på hennes långa gyllene hår, och henne gör han med barn; en detalj jag inte uppfattade då jag läste den som liten.

I min version sitter hon kvar där för evigt, för det finns inte så många prinsar och frågan är om det är en sådan man verkligen behöver.

Kan vi inte ta oss ut själva?Gråten blir sakta äldre och äldre.

Håret grånar och blir tunt och sprött.

Jag funderade över de mentala och sociala torn som vi själva eller andra spärrar in oss i.

Tyvärr finns det många av det kvinnliga könet som helt enkelt inte vågar eller kan gå ut och våld hör till vardagen.

Sagan är flera hundra år gammal men hur ser verkligheten ut egentligen?

Jag ville väl peka på att det är dags att samhället förändras så vi slipper uppleva mer av det som trots allt händer; flickor och kvinnor försvinner, låses in eller blir utsatta för övergrepp.

Allt det här har fått skrämmande aktualitet under våren.

Jag tror inte jag behöver nämna mer om det.

Jag ville hur som helst tolka en saga jag själv fascinerades av och håret och ljudet riggades upp en blåsig dag i mars.

Vi skruvade ganska länge på volymen och fyllde på med högtalare och det lät jättebra.

Min tanke var att man skulle se det belysta håret på långt håll

(tornet ligger högt uppe på ett berg) men höra snyftandet då man närmade sig verket.”

Text and photos from Karins blog.