att alltid ha till hands...

...

noch noch där ute, du vet vad jag menar eller?!

Tack för bilden kära du!

from orginal to something else...

...

way too early... (RIP)

David Robert Jones (8 January 1947 - 10 january 2016), 

known as David Bowie.

""Heroes""

I, I will be king

And you, you will be queen

Though nothing will drive them away

We can beat them, just for one day

We can be Heroes, just for one day

And you, you can be mean

And I, I'll drink all the time

'Cause we're lovers, and that is a fact

Yes we're lovers, and that is that

Though nothing, will keep us together

We could steal time,

just for one day

We can be Heroes, for ever and ever

What d'you say?

I, I wish you could swim

Like the dolphins, like dolphins can swim

Though nothing,

nothing will keep us together

We can beat them, for ever and ever

Oh we can be Heroes,

just for one day

I, I will be king

And you, you will be queen

Though nothing will drive them away

We can be Heroes, just for one day

We can be us, just for one day

I, I can remember (I remember)

Standing, by the wall (by the wall)

And the guns shot above our heads

(over our heads)

And we kissed,

as though nothing could fall

(nothing could fall)

And the shame was on the other side

Oh we can beat them, for ever and ever

Then we could be Heroes,

just for one day

We can be Heroes

We can be Heroes

We can be Heroes

Just for one day

We can be Heroes

We're nothing, and nothing will help us

Maybe we're lying,

then you better not stay

But we could be safer,

just for one day

Oh-oh-oh-ohh, oh-oh-oh-ohh,

just for one day

konst "att vara kvinna"...

 Marianne Lindberg De Geer - Jag tänker på mig själv.

Har sökt och sökt men hittar inte namnet på denna konstnär, jag hittade denna bild på söksiten pinterest när jag suttit i timmar och kollat ALLT häftigt som görs i världen.

OM någon vet konstnären, skriv det i kommentarsfältet... Jag gillar inte att utelämna konstnären när jag väljer att blogga något, men nu bara måste jag det , för det var en träffande skulptur, att "vi - kvinnor" alltid ska kämpa med vårt yttre, fixa och trixa så att vi når idealet.
En man får pondus med åren, en kvinna blir plufsig...

idag en snögubbe och torsk - today, snowman and cod...

Just nu kan det se ut som om jag är oproduktiv, men så är inte fallet... Jag använder mig av uttrycket; ställtid som Bodil Jönsson en gång myntade, att tänka och göra annat, för att vänta på att saker och ting ska mogna, klarna och till sist kännas relevanta att ta itu med.

Jag gör lite av varje, god mat som en form av kreativt skapande som äts upp i ett nafs, datoriserar, kollar pinterest m.m.

Jag städar, läser böcker conectar med vänner runt om i världen och funderar under tiden på hur jag ska gå till väga för att få mitt år att bli så bra, innehållsrikt och föränderligt som jag bara kan och vill att det ska bli.

Jag står i ett vägskäl och det känns bra, men jag har inte bestämt mig för vilken riktning jag ska ta riktigt än... Ett vägskäl som är av avgörande betydelse för min framtid på vissa plan åtminstone.
...

Right now it may look like I'm unproductive, but that is not the case ... I use the term; downtime as Bodil Jönsson once coined, to think and to do nothing, to wait for things to mature, clear up and finally feel relavant to deal with.

I do a little of everything, good food as a form of creative expression that is eaten up in a flash, computerize, check pinterest etc.

I clean up, read books conecting with friends around the world and thinking while on how I should go about getting my year to be as good, rich and changeable as I possibly can, and want it to be.

I'm standing at a crossroads, and it feels good, but I have not decided which direction I should take just yet ... A crossroads is crucial for my future at some level at least.

en insikt och reflektion...

Man kan vara "lökig" av olika anledningar, det behöver inte vara fel...

Hittat på nätet, så sant, använd salt!

my cluttered home've got another thing... a brilliant or lighting plastic gull...

To be an artist is a good thing, when it comes to collecting good to have stuff...
it justifies atleast a lot of weird stuff.

And plastic and dust allergies, do you not bother to call at my door ...

finally came the snow...

...

Saturday night with a local beer and kale chips...

The art of taking themselves seriously and and pamper yourself for a while.

önskan 2016...

...

I ate it up, as simple as that, but it was not so good...

Sometimes taste it as it looks... or not...

hittat på nätet... något jag oftast tror på...

Men en person sa en gång, när jag sa att "vad ska jag lära mig av det här?!", INGET, ibland ska vi inte lära oss, som tex om vi möter en oprovocerat aggressiv person, vad finns det att lära av att vi råkade vara på fel plats vid fel tillfälle?! INGET!

hittat på nätet... lätt att diagnostisera sig själv...

lek med bilder, meditativt, i väntan på "bättre" idéer...

Stjärnväxter

här är den andra historien som jag fick berättat för mig innan jul...

http://paula-lindblom.blogspot.se/2016/01/beror-av-klokskap_6.html

Krukan

Det var en gång en gammal bondkvinna som bodde i en bergsby i landet bortom bergen. Hon ägde två lerkrukor som hon varje dag hängde på varsin sida om ett ok. Oket la hon sedan på sina axlar för att hon lättare skulle kunna bära de båda krukorna. Vägen till brunnen var lång, och när hon fyllt sina krukor med det klara källvattnet var dom mycket tunga att bära. Den ena av krukorna var vackert glaserad och helt perfekt i form och utförande. Varje dag när den gamla kvinnan kom hem med sin börda var den vackra krukan full med vatten. Inte en droppe hade gått förlorad. Den andra krukan däremot var grå och oansenlig, och i dess ena sida fanns en spricka där vattnet läckte ut. Varje dag var den spruckna krukan bara halvfull när kvinnan kom hem. På samma sätt fortgick det varje dag i två års tid. År som för den vackra felfria krukan var fyllda av stolthet och tillfredsställelse över att till fullo kunna leva upp till den uppgift den var skapad att utföra. För den spruckna krukan däremot var dessa år fyllda av känslor av otillräcklighet och av att inte duga, av att inte klara av sin livsuppgift. Och varje dag blev till slut en plåga. En dag stod den spruckna krukan inte ut längre. När kvinnan sänkte ner den i brunnen ropade den högt till henne:
”Det är lika gott att du låter mig sjunka ner i det svarta djupet, jag duger ändå ingenting till. Förvisso, har du aldrig med ett ord klagat på att jag var dag bara kunnat ge dig en halv kruka med vatten istället för en hel, som din andra kruka kan, men jag förstår nog vad du innerst inne tänker…”
Den gamla kvinnan log ett outgrundligt leende medan hon lugnt fyllde sina båda krukor såsom hon alltid plägade göra. Men när hon gick den slingrande branta vägen tillbaka till sitt hus i byn sa hon till den grå spruckna krukan:
”Titta ner på marken på din sida av stigen. Ser du alla de vackra väldoftande blommorna som växer där? På den andra sidan stigen däremot, där den felfria krukan hänger, där växer inga blommor. Du förstår min vän, på din sida av stigen har jag sått frön, frön som du med ditt vatten har fått att gro. Det är tack vare dig som jag kan smycka mitt hus med de ljuvaste blommor. Det är tack vare dig som jag varje dag kan glädja mig åt deras skönhet. Det är tack vare dig, som jag kan sälja mina blombuketter på marknaden och få pengar till bröd. Det som du kallar en defekt, är för mig en gåva och en källa till outsinlig glädje. Vi är alla olika, och dessa våra olikheter är vår största tillgång, om vi vågar stå upp för dom, vill säga. Annars blir de bara en källa till bitterhet, och bitterhet urholkar själen.”

Historien kommer ur boken “Ljusets dotter” av Elisabet Nemert

Att ha förmågan...

Det var en gång en kvinna som vaknade på morgonen, såg i spegeln, och märkte att hon  bara hade tre hårstrån på huvudet. “Tja”, sa hon, “Jag tror jag ska fläta mitt hår idag.” Så hon gjorde och hon hade en underbar dag.

Nästa dag vaknade hon, såg sig i spegeln, och såg att hon bara hade två hårstrån på huvudet, “Hmm,” sade hon, “jag tror att jag ska dela mitt hår i mittbena i dag.” Så gjorde hon gjorde och hade en härlig dag.

Nästa dag vaknade hon, såg sig i spegeln, och märkte att hon hade bara ett hårstrå på huvudet. “Jo,” sade hon, “idag ska jag ha hästsvans.” Så gjorde hon och hade en riktigt rolig dag.

Nästa dag vaknade hon, såg sig i spegeln, och märkte att det fanns inte en enda hårstrå på huvudet. “Ja,” utropade hon, “jag behöver inte fixa mitt hår idag!”

berörd av klokskap...

På väg upp mot Norrland strax innan jul, mötte jag en äldre man som berättade denna historia för mig ( i en aningens annan tappning men med en väldigt fin inlevelse). Han berättade också om en man från Tyskland och en sprucken kruka, ett kärl för vatten från Italien, alla med samma andemening att vi duger som vi är, bara vi ser det goda så går det oss vägen men det vi vill, kan och tror på...

Detta möte och dessa fina berättelser som jag fick mig serverade där och då, satte sig hos mig och det gjorde min jul och jag tar med mig det in i 2016. Vi ska inte behöva sukta och nå det vi har så nära, var nöjd och se möjligheterna. 

Äppelträdet

Av en anonym författare

I en stor hage växte en gång ett vackert äppelträd. Vid sidan om det växte en gran som var hög och mörk. En gång hade de båda träden varit lika små, men med tiden rände granen i höjden. Äppelträdet tyckte det såg ut som om granen växte ända upp till himlen. Själv bredde äppelträdet i stället ut sina grenar runt om sig. Varje vår översållades trädet av skyar med vit och rosa, ljuvligt doftande äppelblom. Om sommaren var det fullt av gröna små kart. Och när hösten kom, dignade trädet av röda, blanka äpplen. Då kom trädgårdsmästaren och plockade ned äpplena i stora lådor som lagrades ända fram till jul. Då togs de fram och avnjöts under julfirandet.

Nu var det en kall vinternatt. Allt var stilla och stjärnorna gnistrade som diamanter. Äppelträdet stod där i hagen och såg upp mot himlavalvet. Då såg det att granen hade fått en gnistrande stjärna i sin topp! En våg av avund gick genom äppelträdet. Varför kunde inte det bli lika högt och ståtligt som granen? Varför kunde inte det nå ända upp till stjärnorna och prydas i sin topp av en alldeles egen gnistrande stjärna?

Frågorna och missnöjet liksom skavde i äppelträdet dag och natt. Det var som om saven dunstade bort av nedstämdhet. Till våren bar äppelträdet bara några få blommor. På sommaren hängde några enstaka gröna kart i dess krona. Och om hösten fanns inte många röda äpplen på grenarna att plocka. När trädgårdsmästaren kom för att skörda äpplena förundrades han stort. Han lade sina händer på trädets stam och frågade helt stilla:

– Vad fattas dig, kära äppelträd? Du har ju burit så mycket frukt förr.

Det gick en suck genom trädet som fick stammen att darra. Det kände trädgårdsmästaren med sina händer. Som den kloka trädgårdsmästare han var, kunde han höra trädets klagan:

– Jag vill också nå upp till stjärnorna som granen. Jag vill också ha en egen stjärna i min topp.

Då tog trädgårdsmästaren ett av trädets få äpplen och gjorde ett tvärsnitt i mitten med sin lilla fällkniv. Där inuti blev en vacker femuddig stjärna synlig. Tröstande sade han:

– Vi är alla olika, kära äppelträd. Du behöver inte sträcka dig mot himlen för att få en stjärna. I varje äpple som du frambragt finns en stjärna. Det gäller bara att du kommer ihåg att stjärnorna finns där, fast de inte syns. Du är full av stjärnor! Så är det också med oss människor. Vi bär alla en stjärna inom oss. En levande, osynlig stjärna, som vi må minnas. Då kände den gamle trädgårdsmästaren hur ännu en suck drog igenom äppelträdets stam. Men den här gången var det en suck av lättnad.

När våren kom var trädet överhöljt av vitrosa doftande äppelblom. På sommaren var det fullt av små gröna kart. När hösten kom dignade det av röda blanka äpplen. Och under vinterns vila mindes äppelträdet de gnistrande stjärnorna – inuti.

Happy New Year!

I wish everyone a very Happy New Year! My greatest desire is understanding, openness and a bit of imagination ... I imagine that with these qualities and we will all progress in our relations.

my desire was another...

I had in mind to start the year of blogging about Christmas, a green Christmas was this year, the snow did not materialize ... but with family and friends do not worry, warmth and Christmas spirit comes from the holding of.

My intuition was to cheer in the new year, hoping for a far better year than the year that has passed, a year that has been very sad and heavy in many ways, purely personal.

But four days into the new year, it happens that I and many others do not feel the joy and progress in, Sweden, Denmark, starts putting up fences and controls all who travel in and out of our countries. I personally think this is a black day, a day I am ashamed extra to be a part of, a malaise, a chest pressure that we accept this happens.
I do not know how I can act or make for this to change shape.

Anyway, I really liked another starting this year, starting with acceptanc, welcomed and understanding.