Det var
en gång en gammal bondkvinna som bodde i en bergsby i landet bortom bergen. Hon
ägde två lerkrukor som hon varje dag hängde på varsin sida om ett ok. Oket la
hon sedan på sina axlar för att hon lättare skulle kunna bära de båda krukorna.
Vägen till brunnen var lång, och när hon fyllt sina krukor med det klara
källvattnet var dom mycket tunga att bära. Den ena av krukorna var vackert
glaserad och helt perfekt i form och utförande. Varje dag när den gamla kvinnan
kom hem med sin börda var den vackra krukan full med vatten. Inte en droppe
hade gått förlorad. Den andra krukan däremot var grå och oansenlig, och i dess
ena sida fanns en spricka där vattnet läckte ut. Varje dag var den spruckna
krukan bara halvfull när kvinnan kom hem. På samma sätt fortgick det varje dag
i två års tid. År som för den vackra felfria krukan var fyllda av stolthet och
tillfredsställelse över att till fullo kunna leva upp till den uppgift den var
skapad att utföra. För den spruckna krukan däremot var dessa år fyllda av
känslor av otillräcklighet och av att inte duga, av att inte klara av sin
livsuppgift. Och varje dag blev till slut en plåga. En dag stod den spruckna
krukan inte ut längre. När kvinnan sänkte ner den i brunnen ropade den högt
till henne:
”Det är lika gott att du låter mig sjunka ner i det svarta djupet, jag duger ändå ingenting till. Förvisso, har du aldrig med ett ord klagat på att jag var dag bara kunnat ge dig en halv kruka med vatten istället för en hel, som din andra kruka kan, men jag förstår nog vad du innerst inne tänker…”
Den gamla kvinnan log ett outgrundligt leende medan hon lugnt fyllde sina båda krukor såsom hon alltid plägade göra. Men när hon gick den slingrande branta vägen tillbaka till sitt hus i byn sa hon till den grå spruckna krukan:
”Titta ner på marken på din sida av stigen. Ser du alla de vackra väldoftande blommorna som växer där? På den andra sidan stigen däremot, där den felfria krukan hänger, där växer inga blommor. Du förstår min vän, på din sida av stigen har jag sått frön, frön som du med ditt vatten har fått att gro. Det är tack vare dig som jag kan smycka mitt hus med de ljuvaste blommor. Det är tack vare dig som jag varje dag kan glädja mig åt deras skönhet. Det är tack vare dig, som jag kan sälja mina blombuketter på marknaden och få pengar till bröd. Det som du kallar en defekt, är för mig en gåva och en källa till outsinlig glädje. Vi är alla olika, och dessa våra olikheter är vår största tillgång, om vi vågar stå upp för dom, vill säga. Annars blir de bara en källa till bitterhet, och bitterhet urholkar själen.”
”Det är lika gott att du låter mig sjunka ner i det svarta djupet, jag duger ändå ingenting till. Förvisso, har du aldrig med ett ord klagat på att jag var dag bara kunnat ge dig en halv kruka med vatten istället för en hel, som din andra kruka kan, men jag förstår nog vad du innerst inne tänker…”
Den gamla kvinnan log ett outgrundligt leende medan hon lugnt fyllde sina båda krukor såsom hon alltid plägade göra. Men när hon gick den slingrande branta vägen tillbaka till sitt hus i byn sa hon till den grå spruckna krukan:
”Titta ner på marken på din sida av stigen. Ser du alla de vackra väldoftande blommorna som växer där? På den andra sidan stigen däremot, där den felfria krukan hänger, där växer inga blommor. Du förstår min vän, på din sida av stigen har jag sått frön, frön som du med ditt vatten har fått att gro. Det är tack vare dig som jag kan smycka mitt hus med de ljuvaste blommor. Det är tack vare dig som jag varje dag kan glädja mig åt deras skönhet. Det är tack vare dig, som jag kan sälja mina blombuketter på marknaden och få pengar till bröd. Det som du kallar en defekt, är för mig en gåva och en källa till outsinlig glädje. Vi är alla olika, och dessa våra olikheter är vår största tillgång, om vi vågar stå upp för dom, vill säga. Annars blir de bara en källa till bitterhet, och bitterhet urholkar själen.”
Historien kommer ur
boken “Ljusets dotter” av Elisabet Nemert
No comments:
Post a Comment