På väg upp mot Norrland
strax innan jul, mötte jag en äldre man som berättade denna historia för mig ( i
en aningens annan tappning men med en väldigt fin inlevelse). Han berättade
också om en man från Tyskland och en sprucken kruka, ett kärl för vatten från
Italien, alla med samma andemening att vi duger som vi är, bara vi ser det goda
så går det oss vägen men det vi vill, kan och tror på...
Detta möte och dessa fina
berättelser som jag fick mig serverade där och då, satte sig hos mig och det
gjorde min jul och jag tar med mig det in i 2016. Vi ska inte behöva sukta och
nå det vi har så nära, var nöjd och se möjligheterna.
Äppelträdet
Av en
anonym författare
I en stor hage växte en gång ett vackert
äppelträd. Vid sidan om det växte en gran som var hög och mörk. En gång hade de
båda träden varit lika små, men med tiden rände granen i höjden. Äppelträdet
tyckte det såg ut som om granen växte ända upp till himlen. Själv bredde
äppelträdet i stället ut sina grenar runt om sig. Varje vår översållades trädet
av skyar med vit och rosa, ljuvligt doftande äppelblom. Om sommaren var det
fullt av gröna små kart. Och när hösten kom, dignade trädet av röda, blanka
äpplen. Då kom trädgårdsmästaren och plockade ned äpplena i stora lådor som
lagrades ända fram till jul. Då togs de fram och avnjöts under julfirandet.
Nu var det en kall vinternatt. Allt var stilla
och stjärnorna gnistrade som diamanter. Äppelträdet stod där i hagen och såg
upp mot himlavalvet. Då såg det att granen hade fått en gnistrande stjärna i
sin topp! En våg av avund gick genom äppelträdet. Varför kunde inte det bli
lika högt och ståtligt som granen? Varför kunde inte det nå ända upp till
stjärnorna och prydas i sin topp av en alldeles egen gnistrande stjärna?
Frågorna och missnöjet liksom skavde i
äppelträdet dag och natt. Det var som om saven dunstade bort av nedstämdhet.
Till våren bar äppelträdet bara några få blommor. På sommaren hängde några enstaka
gröna kart i dess krona. Och om hösten fanns inte många röda äpplen på grenarna
att plocka. När trädgårdsmästaren kom för att skörda äpplena förundrades han
stort. Han lade sina händer på trädets stam och frågade helt stilla:
– Vad fattas dig, kära äppelträd? Du har ju
burit så mycket frukt förr.
Det gick en suck genom trädet som fick stammen
att darra. Det kände trädgårdsmästaren med sina händer. Som den kloka
trädgårdsmästare han var, kunde han höra trädets klagan:
– Jag vill också nå upp till stjärnorna
som granen. Jag vill också ha en egen stjärna i min topp.
Då tog trädgårdsmästaren ett av trädets få äpplen
och gjorde ett tvärsnitt i mitten med sin lilla fällkniv. Där inuti blev en
vacker femuddig stjärna synlig. Tröstande sade han:
– Vi är alla olika, kära äppelträd. Du
behöver inte sträcka dig mot himlen för att få en stjärna. I varje äpple som du
frambragt finns en stjärna. Det gäller bara att du kommer ihåg att stjärnorna
finns där, fast de inte syns. Du är full av stjärnor! Så är det också med oss
människor. Vi bär alla en stjärna inom oss. En levande, osynlig stjärna, som vi
må minnas. Då kände den gamle trädgårdsmästaren hur ännu en suck drog
igenom äppelträdets stam. Men den här gången var det en suck av lättnad.
När våren kom var trädet överhöljt av vitrosa
doftande äppelblom. På sommaren var det fullt av små gröna kart. När hösten kom
dignade det av röda blanka äpplen. Och under vinterns vila mindes äppelträdet
de gnistrande stjärnorna – inuti.
No comments:
Post a Comment